Premiär badhus!

Ja nu ska ni få höra...
 
Jag startade dagen med att sitta som på små nålar på klockslaget till anmälnings öppningen för babysim. Jag hade tillochmed stallt klockan för detta. Ifall att liksom. Platserna är ju väldigt eftertraktade. Men Algot vaknade kl 7. Så jag var vaken. 
 
Jag skulle boka in mig och Ruben och Johanna och Freja. Klockan 8 öppnades anmälningarna. Allt genom nätet. När sidan tillslut uppdaterades Klockan 8 klickade jag i 2 deltagare. Skrev i namn. Det ploppade upp en ny sida som frågade om jag var medlem innan jag fortsatte. Suck. Ja det är jag väll sedan sist. Men vad FAN har jag för lösen? Skrev i typ 7 olika alternativ och det sista var rätt. Puh! Sedan kom jag vidare till betalning. Alltså. Sist bokade vi bara och betalade sen på plats. Aja. Det fanns ETT alternativ. Kortbetalning. Sprang ner fort som fan och hämtade mitt kort. Skrev i alla siffror och klickade mig vidare. Självklart funkar INTE mitt kort att betalas med genom nätet. Vad göra? Smsade Johanna. Hon skickade bild på sitt kort. Jag skrev i hennes kort nummer istället. Godkänn via bankid. Smsade Johanna. Hon godkände. Kom inte vidare. Man kunde välja engångskod ist för bankid. Tog det. Fattade ingenting. Testade igen. Inget hände. Johanna smsade mig en bild på två engångskoder. Aha. Skrev i det. Kom inte vidare. DubbelSUCK. Vi bestämde att vi skulle testa att börja om från början. Gick ur och skulle börja om. FULLBOKAT. Ja men det var väll självaste FAAAAN. 
 
Jag ringde badet och förklarade mitt problem. Elin som tjejen i telefonen hette klickade in på babysimmens anmälningar och tittade. Och hör och häpna... Vi hade fått plats!! Yeeeyy😃 
 
Det startar om två veckor. Kul! Men. Ruben har ju aldrig badat i badhus. Ska jag åka dit på dagen. Tänk om Ruben avskyr badhus? Tänk om han börjar gråta? Tänk om det bara blir kaos! Nej. Det här måste redas ut. 
 
Eftersom jag inte hade en aning om hur Ruben skulle reagera vågade jag inte åka med båda barnen själv första gången när Ruben skulle få sitt första badhus dopp. Men efter all sjukdom och ledighet behöver Algot ändå lite dagis tid. Så vi körde honom dit och sen for vi iväg mot djupadalsbadet. Vi betalade och klev in. Ruben har inga egna badbyxor men mina små killar har ju ungefär lika små rumpor så Ruben fick låna Algots. Haha. De var inte ens förstora!😂
Vackrare badgosse får man leta efter! Och alltid lycklig Såklart!  
 
Så var det dags för duschen. Hm. Ruben har ju bara badat i balja hemma. Hur skulle detta gå. Vi tog duschen med slang. Ja. Det var lite läskigt. Först blev han lite ledsen av själva strålarna. De var faktiskt jättehårda! Så vi tog en vanlig väggdusch ist. Vatten över hela huvudet och kroppen. Läskigt men han sa inget.
 
Sen var det äntligen dags för själva badet. Vi gled ner och nja. Han tyckte nog varken eller först. Eller så var han bara i chock. Haha. Det lättade och han kan ju för tusan flyta! Jag höll bara min hand under hans huvud/nacke och han bara låg där och flöt uran problem. Så lugn! Pratade och jollrade. Skrattade och tittade sig omkring. Helt klart plus. Kul. Vi var kvar i ca 30 minuter. Sen blev det dusch igen. Medans jag duschade låg han snällt inlindad i handduken på en sån madrass och skrattade åt mig. Tvåla in och duscha honom var inga problem. Däremot stunden han fick vänta naken medans jag hämtade torra handdukar. Runt hörnet. Var inte populärt. Brrr. Då sa han till! 
 
Klädde oss. Han fick käk. Sen sov han i 3 timmar. Gött. 
Fina älskade lilla Ruben. Jag älskar att han är så himla MED nu. Och jisses så han PRATAR. Tokmycket. Så himla roligt. Han har hittat sin röst😍
När ungarna lagt sig idag hade jag hunnit fixa de dagliga göromålen tidigare. Så hur skulle jag spendera de sista timmarna innan läggdags. I soffan. Ja det borde jag kanske gjort. Men nu blev ist skåpen och lådorna i köket rensade. Urtorkade. Möblerade om lite. Sorterade och fixade lådor och självklart med etiketter. Blev en hel del plats över👍minus på hörnskåp dock. Jag gillar inte hörnskåp. 
Ahh. Skönt. Ordning och reda. Check. Godnatt.

Ruben 3 månader

Ruben fyller 3 månader på fredag. Shit. Han är ju snart vuxen. I tisdags var det dags för besök på bvc och de obligatoriska sprutorna! Vi åkte som vanligt dit lite tidigare när Algot är med. Han tycker det är så kul att leka i väntrummet. 
När vi klev in fick Ruben direkt strippa. Han vägde 6970g och mätte 61cm. Han har växt 5 cm sedan sist och bvc sköterskan var tvungen att mäta om honom för hon tyckte det lät mycket. Men 5 cm var Det! 
 
Så var det dags för sticken. Algot tittade på. Ruben blev såklart ledsen när de två långa nålarna fördes in i hans små gosiga lår. Aj! Men när de två sköterskorna skallrade med sina nycklar glömde han direkt bort att vara ledsen. Så duktig! 
Fina lilla unge. Han är nu superstadig och håller sig uppe länge när man lägger honom på mage. Dock så är det väldigt jobbigt! Inte så starka ben. Han trycker emot lite men. Han är mest som en hösäck🤣 i lördags lyckades han vända sig från rygg till mage för första gången helt utan hjälp. Han fastnade med armen men jag lät honom vara. Det tog en bra stund innan han lirkade loss den men han gjorde Det! Efter det har han inte ens försökt igen. Haha. Men oftast ligger han på sidan och pratar med sin tiger. 
Världens gladaste kille ändå. Han sköter sig mer eller mindre själv hela dagarna. Bara han får mat så är han nöjd. Det är verkligen enda gången han gråter. När han är hungrig. Och mår dåligt såklart. Nu efter sprutorna har det varit lite gnälligt. Han fick lite feber men det har varit jobbigast för honom nattetid. Svårt att helt slappna av. Som att han har ont. Så det har blivit några fler uppvak inatt. Men aldrig ihållande vaken utan skriker till mest och sen somnar om igen. Plutt❤
Igår kväll skrattade han för första gången för att jag var "rolig"! Så gulligt! Vi satt och pratade och så sa jag buuuu då skrattade han till. Så självklart gjorde jag detta X antal gånger till! Fick några skratt av det sen gick mungiporna åt andra hållet. Ja. Nog får liksom vara nog. Haha. 
Självklart är han världens finaste lilla bebis❤
 
Efter bvc besöket hängde vi ute hela eftermiddagen. Det var såå fint väder. Strålande sol. Vi fixade lite påskpyssel. Algot hjälpte självklart till! 
Fram och baksida är nu pyntat! 👍 snart är det påsk. 

Helvetes natten

Okej. Jag tänker bli jävligt långrandig. Och använda mycket svordomar. Just sayin....
 
I lördags morse hade Algot 39 graders feber och var sjukt hängig. Även Ruben kändes varm så jag tempade honom. 38,2. Försökte ringa 1177 för att fråga vad jag skulle göra. Men de hade för många som ringde så jag kom inte fram. Jag bestämde mig för att åka till akuten eftersom det sägs att man skall göra det med febriga bebisar under 3 månader. Förutom febern så var det inget märkbart direkt med Ruben förutom att han sovit väldigt mycket. 
 
Bina hängde med som stöd. Tack gode Gud för henne. När vi kom fram fick vi komma in nästan direkt. Undersökning. Kissprov. Vänta. Stick i handen. Näsprov. Vänta. Rubens värden var bra men ett prov tog lite längre tid då de hade problem på labbet. de ville att vi skulle stanna 6 timmar för att se hur det hela utvecklade sig. Vi ville inte sitta på akuten i 6 timmar och åkte vi hem skulle vi hamna sist i ledet när vi kom tillbaks, så vi fick ett rum på avdelning 26. 
Då Algot inte ätit fick det bli en take away sallad på pressbyrån. Den gick ner. Sedan kom resterande familjen Bina för att hämta henne. De hängde med upp till avdelningen och vi hittade ett lekrum att hänga i tills personalen berättade att de helst ville att vi skulle hänga på rummet pga virus och mycket ungar i omlopp. Så vi vinkade av familjen och gick till ordinerat rum. Nr 20. Kl 19 skulle domen komma om vi fick åka hem eller stanna kvar. 
Det var långdraget. Men fanns en tv. Så vi kollade på bolibompa och käkade ostbågar som Jonas köpt med i sjuksängen tills Algot inte orkade mer. Han somnade i vagnen. Kl 19 kom läkaren och berättade att Ruben har influensa. Fan. Vi måste vara kvar över natten. Fan. Är det något jag inte klarar så är det att sova borta. Och SPECIELLT på sjukhus. Efter denna upplevelse börjar jag starkt misstänka att jag har sjukhus fobi. 
Vi fick såklart inte behålla vårat rum. Nr 20. Utan skulle få ett annat. När vi gick in i vårat nya rum. Nr 9. Var vi inte ensamma. Där låg en tjej med sin bebis plus att tjejens mamma var där. Jag fick knappt plats med vagnen. Och sängen från rum 20 skulle flyttas till nya rummet. Nr 9. Den fick inte plats för vagnen. Sköterskan föreslog att vagnen skulle stå i korridoren. Jag frågade vart Algot då skulle sova. Hon pekade på lådan Ruben låg i och undrade om han inte kunde sova där. Öh. Han är 2 sa jag mycket irriterad då jag redan på akuten sagt att jag skulle ha båda barnen med mig och fått OK på det. Hon ursäktade sig och sa att hon inte visste att jag hade ett till barn. Bra. Jättebra. Tack. Hon föreslog då att algot och jag skulle dela på sjukhussängen och ruben sova i lådan. Alltså. Alla andra kanske sover ihop med sina barn. Men om algot och jag skulle trängas i den minisängen plus att jag inte visste hur ruben skulle må under natten, Jag måste ju ändå resa mig och göra mat på natten, Hade vi inte sovit alls någon utav oss. Blir störd att folk antar att man sover ihop. Vi är två människor. det kräver TVÅ sängar. Vilket jag hade fått OK på innan vi ens kom dit. Jag var så störd. Vid det här laget och diskussionerna som gick vaknade självklart Algot. De jag delade rummet med pratade ju friskt oxå. Klockan var nu runt 20. Jag hade fortfarande ingen säng och satt på golvet med Algot och grät. 
 
Det bestämdes att Algot skulle få sova hos bina och c/o så David kom och hämtade honom efter kl 2030. Fan. Stackars barn och hävas runt med 39 graders feber. 
Han fick sova i "ditos" rum. Slocken älskade kille hos älskade vänner. 
 
Nåja. Den här texten har bara börjat än så länge. Jag var ett barn och en vagn mindre. Jag installerade mig och ruben och la mig ner i sängen för att chilla lite. Mina rumskamrater tog visst kväll redan och eftersom ruben sov tänkte jag att. Ja men då knoppar väll jag med. Mina rumskamrater släckte inte lampan. Men somnade gott. Och sen började tjejen att snarka utav fan bara helvete. Alltså allvarligt. Jag har ALDRIG hört någon snarka SÅ ljudligt. Jag lovar. Det skakade i väggarna. Och är det något jag totalt INTE tål när jag ska sova så är det snarkningar. Jag försökte koppla bort det men Jag var redan trött efter dagen och det här fick mig att koka. Jag väckte tjejen och frågade om de inte kunde släcka lampan eller åtminstone ha nån mindre lampa tänd då vi gärna sover när det är mörkt. Men se DET gick inte för hennes bebis var mörkrädd. Hopp. Vad skulle jag göra? 
 
Jag gick ut och frågade en sköterska om det möjligtvis inte fanns något annat rum då vi inte kommer kunna sova eftersom de både snarkar och har tänt. Nej vi har platsbrist tyvärr. Jaha. Men ska vi vara vakna hela natten? Jag bad att få prata med läkaren och frågade om vi inte kunde få åka hem och sova och sedan komma tillbaks till morgonen. Hon svarade: ja du bestämmer ju hur du vill göra. Det är ju du som är mamman. Men jag hade inte riskerat att åka hem. Det är bra om vi kan hålla koll på Ruben. Tonen hon använde indikerade på att jag var en rutten morsa om jag åkte hem. Jag fick dåligt samvete. vilket med största sannolikhet var hennes avsikt. Så jag stannade. 
 
Efter en stund höll .grannarna kan vi väll kalla dom. På med bebisen. Jag försökte hinna somna innan snarkningarna skulle dra igång igen. Men det var ju inte så att de viskade. De tände ännu mer och pratade som om det var dag. Ruben vaknade självklart och eftersom det var tänt låg han och tittade som att ska jag sova eller inte. Han lyckades somna men vaknade titt som tätt. Vi sover ju i totalmörker hemma. Jag bad igen att de skulle släcka lampan. De ville de självklart inte pga bebisen igen. Kokpunkten i min kropp steg. Sen somnade de igen. Sen började snarkningarna. Alltså! Jag bad återigen en sköterska om jag kunde få sova i nån skrubb. Det fick jag inte. Jag var så ARG. Det undgick Ingen! Jag hymlade inte med mitt missnöje.
 
Jag packade ihop mina saker och gick in på toaletten. Men det funkade inte. Vi gick till matsalen. Tänkte att jag sitter väll där inatt. Ruben hade ju iaf lådan på hjul. Men det kom nattätare. Tillslut hittade jag en liten soffa längst ner i korridoren. Gött. Satte mig där. 5 minuter senare kom den nya otrevliga nattsköterskan och sa att jag inte fick vara där pga viruset. Alltså jag förstår ju det. Men jag hade PANIK. Detta hade inte hänt om jag bara fått åka hem när jag ville det. Men då var jag en dålig mamma. Ingen hade kollat till Ruben hittills ändå. Jag fick gå in på helvetes rummet igen. Jag bröt ihop och den otrevliga sköterskan försökte trösta mig genom att lägga sin hand på min axel. Men skämtar du. RÖR MIG FÖR HELVETE INTE! Hur jävla bra morsa är jag NU då?!?!?! 
 
Jag lugnade ner mig och försökte sova i det dagsljus rummet. Jag lyckades! I typ en kvart. Sen fick mamman för sig att hon satt obekvämt i fåtöljen i deras del av rummet så hon gick över till min sida och drog. DROG. fåtöljen över golvet till deras sida. Jag satte mig upp och bara stirrade. VAD I HELVETE!? Nu var klockan runt 2 på natten. Okej. Sen satt hon bra. Jag la mig ner igen och då kom det. Snarkningarna. Men va Fan! Alltså jag får tokspel. Jag gick och väckte tjejen och bad henne ändra ställning då hon snarkade väldigt högt. Jag sa det faktiskt trevligt. Jag hann somna igen. Vet inte hur länge. 30-40 minuter kanske.Jag tappade kollen. Sen vaknade hennes bebis och grät. Grät. Ingen reaktion. Skrek. Skrek. Ingen reaktion. Jag försökte ropa lite- hallå. Eran bebis gråter. Hallå. Nu är han jätteledsen. Ho ho.  Är ni vakna!? Det hela slutade med att JAG fick kravla mig ur MIN säng för att gå och väcka dom. Tjejen vaknade inte. Hon snarkade. Jag fick liv i mamman. Hon tog bebisen. Bebisen var missnöjd. Troligtvis hungrig på bröstmjölk från tjejen som snarkade. Hon vaknade inte trots flertalet försök från mamman. Bebisen skrek. Jag hade lust att slänga något. Vad som helst. Det var krig inom mig. Tillslut fick hon väll liv i henne men va fan. Sen började de prata igen. O herregud ge mig styrka att inte lappa till någon. Läs grannarna. Jag ringde på sköterskan och bad om en mindre nattlampa till grannarna så att vi fick mörkt på åtminstone vår sida. Men tydligen så har de INGA andra lampor på hela sjukhuset. Jag såg flera fina små fönsterlampor i både matsalen och korridoren men hon bara viftade bort mitt önskemål och gick ut. 
Bild för att visa hur ljust det var i rummet. HELA NATTEN. 
 
När klockan var 5 på morgonen var jag sååå slut. Tjejen var vaken så jag frågade henne om hon inte kunde släcka lampan så att vi kunde få sova nån timme iaf. Men hon fortsatte nämna att men då blir ju min bebis rädd. Jag sa att om hon öppnar persiennerna så får de ju ljus utifrån så kan vi släcka lampan inne. Lite behagligare liksom. Men nej. Här fick jag slut på tålamod. Jag sa att vi har vart vakna hela jävla natten på grund utav er. Släck den jävla lampan. Hon svarar att hon förstår att det inte är hemma men att vi måste respektera varandra. What!? Jag har ju för i helvete fått stått ut med deras skit hela natten. Jag sa åt henne att respektera att vi oxå behöver sova och inte bla behöva väcka er för att du inte vaknar av din egen bebis ens. Hon förstod inte vad jag pratade om. Nej självklart inte för DU SOV JU din jävla #/£¥*$#÷;¥¥%÷*%÷÷^£🖕 hon släckte inte lampan. 
 
Värsta jävla natten I MITT LIV! 
 
Kl 8 på morgonen kommer en ny sköterska in. Hon var trevlig och frågade vad Ruben hade för temp. Ja inte Fan vet jag. Jag har ingen inbyggd temp i mitt finger och ingen har ju vart här för att "hålla koll" på Ruben under natten ändå. Jag hade alltså kunnat åkt hem och kommit tillbaka till kl 8 utan att någon märkt något. Jag hade även kunnat ha koll på rubens temp bättre om jag vart hemma. plus att vi hade fått SOVA! Men se det fick jag INTE. Jag var inte otrevlig mot den nya sköterskan. Jag berättade om min natt. Hon frågade väldigt förvånat om båda vart där under natten. Alltså tjejen och mamman. Ja. Hon sa inget men av hennes ansiktsuttryck att döma så fick man inte ha sällskap i rummen nattetid. 
Älskade lilla Ruben. Så glad ändå. Trots feber, influensa och många onödiga uppvak under natten. 
 
Ja fy fan. David kom på förmiddagen och väntade på läkaren med oss från kl 9. Kl 13 kom de och gav oss klartecken på att åka hem. Kl 1302 hade jag packat klart och stod utanför hissen. HEJ DÅ! 
Ruben fick på lördagskvällen och söndagsmorgonen medicin som heter tamiflu. Det lindrar lite på influensan och vi skulle fortsätta ge det hemma. Vi fick recept och skulle hämta ut på apoteket. 
 
Jag åkte till apoteket. De hade inte medicinen hemma. Jag bad henne kolla vilket apotek som hade det. Inte i kumla. Inte i hallsberg. Inte i örebro. Inte i karlskoga. Ingen i HELA Örebro LÄN har den medicinen hemma och Ruben skulle ju ha det till kvällen. Jag ringde usö och frågade vad jag skulle göra. De hade brist på det på avdelningen oxå men tjejen jag pratade med skulle kolla med läkaren hur vi skulle lösa det hela och ringa upp mig. Men suck. Jag åkte hem. Eller till bina. Vi skulle hämta Algot. 
 
2 timmar senare ringde jag tillbaks då vi behövde veta eftersom efm gick. De hade kommit fram till att vi skulle få medicin som räckte fram till tisdag av dom. Sedan fick vi beställa för resterande dagar på apoteket. 
 
Tur att Marieberg hade öppet en söndag. David fick åka tillbaks till sjukhuset och hämta medicinen och sedan åka till apoteket och beställa hem. Ja jisses. Vilket jävla dygn. 
TACK älskade Bina för hjälpen både på sjukan och under natten. Ingen är så jävla bra som du är. I fakking love you❤
 
Over and out! 
RSS 2.0