Känslostorm.Bacillverkstad. Trots
I måndags vaknade vi hela högen klockan 9. Ingen idé att stressa till dagis tyckte vi och låg kvar en stund till. Jag är inte så noga med dagis. Jag har helst Algot för mig själv! Standard med mina små korvar.
Det kommer bli otroligt jobbigt att inte kunna göra detta varje dag när det här året är slut och det tär på mig redan nu. Att jag inte kommer få umgås. Mysa. Busa. Leka. VARA med MINA EGNA barn varje dag. Att någon annan. En främling ska få hänga med dom mer än mig. Att någon annan ska lära dom mer än mig. Att någon annan ska visa dom nya saker. Att någon annan ska trösta dom när de är ledsna. Att någon annan ska sitta och mysa med dom efter vilan. Att någon annan kommer att få se vissa "första saker" de gör. Bara för att mamma måste jobba. Jag måste ju det. Jag vill Det med. Men jag vill hellre vara med barnen. Det gör mig så himla ledsen. Jag HATAR det. Jag blir väldigt ledsen av att tänka på att min tid med barnen är begränsad. Ska det verkligen vara Så? Livet är orättvist.
När Algot skulle börja på dagis sa folk att det blir skönt. Du kommer uppskatta tiden med honom mer när du jobbar. Att jag skulle ha mer energi när jag kom hem. Att det skulle bli skönt att få en paus. Från Vad? Mitt barn? Att vara mamma? Att vinka Hej då klockan 0630 på morgonen för att sen hämta honom klockan 1630 och hinna få nån timme eller 2 innan läggdags är väll ingen kvalité. Det var den värsta känslan jag någonsin känt. Den kom som en käftsmäll. Som en jävla bomb. Jag hade svårt att hantera det. Jag började gå hos en psykolog pga just detta. Separationen. Ångesten. Saknaden. Orättvisan. Den svider fortfarande inom mig eftersom jag vet att jag kommer behöva känna den igen. För TVÅ barn som jag själv satt till världen. Så orättvist för både dom och mig. Missförstå mig rätt. Jag älskar att jobba och jag älskar mitt jobb. Men tiden med barnen får jag ALDRIG igen. Surt. Så jävla surt. Jag bryter ihop. På riktigt. Fuck. Jag måste börja spela på lotto.
Nåja. Nu blev jag lite känslosam. De gör det med mig. Barnen. De älskade perfekta små liven.
Eftersom vi skippade dagis fick jag en spontant briljant idé. Vi ringde mormor och frågade om hon ville ha kvalletid med Ruben några timmar. Det ville hon. Vilken tur. Då kunde Algot och jag köra järnet på Andys Lekland! Då alla Lekland är fulla av baciller vill jag verkligen inte ta med Ruben dit. Även om vi kan dra med oss hem är risken iaf mindre för honom.
Sagt och gjort! Packa. Lämna. Brum brum. Betala. Leekdags!!!
Riva vägg och bygga torn!
Köra bil. Köra motorcykel. Busa.
Gömma sig i bollhav. Klättra. Springa. Hoppa studsmatta. Cykla.
Det roligaste var den här asalånga rutschkanan. Åh vad han skrattade. Varje gång. Så himla lycklig. Jag med. Han ville att jag skulle åka först. Sen väntade han tills jag var nere och så. Da....da....da.. =klara färdiga kör! Så himla modig!
Vi hade inte hunnit äta lunch så jag hade packat med mig. Men ser du DET fick man inte ha. Ingen förtäring av egen matsäck i lokalerna. Alltså. Shit vad dåligt. Vi fick snällt köpa mat där. Riktigt riktigt dåligt. MINUS. Tummen ner. Annars var det kul.
Uppskattade timmar från både mig och Algot. När vi skulle åka hem var jag med om den värsta trotsen hittills från Algot. My God. Han skulle INTE gå. Geleklump och totalvägrade stå upp. Det hela slutade med att jag drog ut honom ur lokalen. Jag pratade med honom men han skulle inte med. Han skulle sitta på trottoaren. Så han satt där och tjöt medans jag gick och packade och startade bilen. Bilen stod kanske 10 meter från Algot. En kvinna som kom ut efter stannade och pratade med honom. What!? Låt bli mitt barn. Vi är liksom inne i något här. Lägg dig INTE i. Jag sa till henne att gå därifrån. Hon sa att hon tänkte bara prata lite med honom så kanske han skulle springa till mig. Alltså. I en sån situation lägger man sig inte i. Mitt barn. Mitt sätt att hantera det. När jag var klar gick jag till Algot. Berättade i runda slängar att man gör inte så och att nu ska vi åka och handla och sedan hämta Ruben. Då sätter man sig i bilen. Japp sa han och följde med utan problem. Han behövde väll avreagera sig lite.
Det var lite föör roligt på Leklandet. Men ett sådant beteende är inte okej och jag vill att han lär sig det. Jag vill lära honom det. Trots måste han gå igenom och det är ju när de tillfällena kommer man har chansen att påverka. Jag vill inte lära honom att man får tröst och pluttinuttsnutt eller tycker synd om honom. Jag vill att han lär sig den hårda vägen om det är den han väljer. Inte genom avledning. Han ska veta när han gör fel. Inte muta eller lena ord för att det ska "gå fortare" eller för att andra tittar. Sånt bryr jag mig inte om. Det är jag som ska leva ihop med honom och i den här familjen beter man sig inte. Punkt slut.
I affären var allt glömt och förbi. Vi hade jätteroligt att handla tillsammas. Algot är sjukt duktig på att blippa😎
Sen somnade han i bilen på väg hem. Helt slut. Gött. Kvällsmat hos mammsen och sedan hem i säng. Riktigt kul att leka med min kille. Nog för att Ruben typ sköter sig själv men inte så ofta det bara är Algot och jag. Älskade prutt skrutt.
På mornarna är han som mysigast. Då vill han helst ha mig för sig själv. Ruben får ligga brevid och få ett Hej ibland. ❤
Som vanligt blev jag långrandig. Slut.
