Vart fan tog den här månaden vägen. Ungen kom ju nyss. Typ igår! Sjukt är vad det är. Man uppfattar inte tid längre. Eller har man någonsin gjort det. På samma sätt som att det känns som att han nyss kom. Lika mycket känns det som att han aldrig INTE varit här. Han har ju alltid funnits i vår familj. 

Den senaste månaden har iaf gått lite i bebisbubblans tecken tror jag. Iaf de 2 första veckorna när vi var hemma allihopa. Sedan drog vardagen igång och det rullar på. Alla barn sköter sig exemplariskt. Ruben är som sin brorsa en ganska tystlåten kille. Ja. Han gråter när han är hungrig och har ont i magen. Stackars liten när magen krånglar. Kvider och åmar sig. Men mer besvär är det inte just nu. Trots magen så sover han jättebra. Det räcker i nuläget att jag sträcker ut min hand ner i spjälsängen och lägger lite tryck på magen så somnar han om. Skönt att det funkar. Skönt att han ändå kan slappna av på nätterna och faktiskt sova.