Okej. Jag tänker bli jävligt långrandig. Och använda mycket svordomar. Just sayin....

 

I lördags morse hade Algot 39 graders feber och var sjukt hängig. Även Ruben kändes varm så jag tempade honom. 38,2. Försökte ringa 1177 för att fråga vad jag skulle göra. Men de hade för många som ringde så jag kom inte fram. Jag bestämde mig för att åka till akuten eftersom det sägs att man skall göra det med febriga bebisar under 3 månader. Förutom febern så var det inget märkbart direkt med Ruben förutom att han sovit väldigt mycket. 

 

Bina hängde med som stöd. Tack gode Gud för henne. När vi kom fram fick vi komma in nästan direkt. Undersökning. Kissprov. Vänta. Stick i handen. Näsprov. Vänta. Rubens värden var bra men ett prov tog lite längre tid då de hade problem på labbet. de ville att vi skulle stanna 6 timmar för att se hur det hela utvecklade sig. Vi ville inte sitta på akuten i 6 timmar och åkte vi hem skulle vi hamna sist i ledet när vi kom tillbaks, så vi fick ett rum på avdelning 26. 

 

Det bestämdes att Algot skulle få sova hos bina och c/o så David kom och hämtade honom efter kl 2030. Fan. Stackars barn och hävas runt med 39 graders feber. 

Nåja. Den här texten har bara börjat än så länge. Jag var ett barn och en vagn mindre. Jag installerade mig och ruben och la mig ner i sängen för att chilla lite. Mina rumskamrater tog visst kväll redan och eftersom ruben sov tänkte jag att. Ja men då knoppar väll jag med. Mina rumskamrater släckte inte lampan. Men somnade gott. Och sen började tjejen att snarka utav fan bara helvete. Alltså allvarligt. Jag har ALDRIG hört någon snarka SÅ ljudligt. Jag lovar. Det skakade i väggarna. Och är det något jag totalt INTE tål när jag ska sova så är det snarkningar. Jag försökte koppla bort det men Jag var redan trött efter dagen och det här fick mig att koka. Jag väckte tjejen och frågade om de inte kunde släcka lampan eller åtminstone ha nån mindre lampa tänd då vi gärna sover när det är mörkt. Men se DET gick inte för hennes bebis var mörkrädd. Hopp. Vad skulle jag göra? 

 

Jag gick ut och frågade en sköterska om det möjligtvis inte fanns något annat rum då vi inte kommer kunna sova eftersom de både snarkar och har tänt. Nej vi har platsbrist tyvärr. Jaha. Men ska vi vara vakna hela natten? Jag bad att få prata med läkaren och frågade om vi inte kunde få åka hem och sova och sedan komma tillbaks till morgonen. Hon svarade: ja du bestämmer ju hur du vill göra. Det är ju du som är mamman. Men jag hade inte riskerat att åka hem. Det är bra om vi kan hålla koll på Ruben. Tonen hon använde indikerade på att jag var en rutten morsa om jag åkte hem. Jag fick dåligt samvete. vilket med största sannolikhet var hennes avsikt. Så jag stannade. 

 

Efter en stund höll .grannarna kan vi väll kalla dom. På med bebisen. Jag försökte hinna somna innan snarkningarna skulle dra igång igen. Men det var ju inte så att de viskade. De tände ännu mer och pratade som om det var dag. Ruben vaknade självklart och eftersom det var tänt låg han och tittade som att ska jag sova eller inte. Han lyckades somna men vaknade titt som tätt. Vi sover ju i totalmörker hemma. Jag bad igen att de skulle släcka lampan. De ville de självklart inte pga bebisen igen. Kokpunkten i min kropp steg. Sen somnade de igen. Sen började snarkningarna. Alltså! Jag bad återigen en sköterska om jag kunde få sova i nån skrubb. Det fick jag inte. Jag var så ARG. Det undgick Ingen! Jag hymlade inte med mitt missnöje.

 

Jag packade ihop mina saker och gick in på toaletten. Men det funkade inte. Vi gick till matsalen. Tänkte att jag sitter väll där inatt. Ruben hade ju iaf lådan på hjul. Men det kom nattätare. Tillslut hittade jag en liten soffa längst ner i korridoren. Gött. Satte mig där. 5 minuter senare kom den nya otrevliga nattsköterskan och sa att jag inte fick vara där pga viruset. Alltså jag förstår ju det. Men jag hade PANIK. Detta hade inte hänt om jag bara fått åka hem när jag ville det. Men då var jag en dålig mamma. Ingen hade kollat till Ruben hittills ändå. Jag fick gå in på helvetes rummet igen. Jag bröt ihop och den otrevliga sköterskan försökte trösta mig genom att lägga sin hand på min axel. Men skämtar du. RÖR MIG FÖR HELVETE INTE! Hur jävla bra morsa är jag NU då?!?!?! 

 

Jag lugnade ner mig och försökte sova i det dagsljus rummet. Jag lyckades! I typ en kvart. Sen fick mamman för sig att hon satt obekvämt i fåtöljen i deras del av rummet så hon gick över till min sida och drog. DROG. fåtöljen över golvet till deras sida. Jag satte mig upp och bara stirrade. VAD I HELVETE!? Nu var klockan runt 2 på natten. Okej. Sen satt hon bra. Jag la mig ner igen och då kom det. Snarkningarna. Men va Fan! Alltså jag får tokspel. Jag gick och väckte tjejen och bad henne ändra ställning då hon snarkade väldigt högt. Jag sa det faktiskt trevligt. Jag hann somna igen. Vet inte hur länge. 30-40 minuter kanske.Jag tappade kollen. Sen vaknade hennes bebis och grät. Grät. Ingen reaktion. Skrek. Skrek. Ingen reaktion. Jag försökte ropa lite- hallå. Eran bebis gråter. Hallå. Nu är han jätteledsen. Ho ho.  Är ni vakna!? Det hela slutade med att JAG fick kravla mig ur MIN säng för att gå och väcka dom. Tjejen vaknade inte. Hon snarkade. Jag fick liv i mamman. Hon tog bebisen. Bebisen var missnöjd. Troligtvis hungrig på bröstmjölk från tjejen som snarkade. Hon vaknade inte trots flertalet försök från mamman. Bebisen skrek. Jag hade lust att slänga något. Vad som helst. Det var krig inom mig. Tillslut fick hon väll liv i henne men va fan. Sen började de prata igen. O herregud ge mig styrka att inte lappa till någon. Läs grannarna. Jag ringde på sköterskan och bad om en mindre nattlampa till grannarna så att vi fick mörkt på åtminstone vår sida. Men tydligen så har de INGA andra lampor på hela sjukhuset. Jag såg flera fina små fönsterlampor i både matsalen och korridoren men hon bara viftade bort mitt önskemål och gick ut. 

När klockan var 5 på morgonen var jag sååå slut. Tjejen var vaken så jag frågade henne om hon inte kunde släcka lampan så att vi kunde få sova nån timme iaf. Men hon fortsatte nämna att men då blir ju min bebis rädd. Jag sa att om hon öppnar persiennerna så får de ju ljus utifrån så kan vi släcka lampan inne. Lite behagligare liksom. Men nej. Här fick jag slut på tålamod. Jag sa att vi har vart vakna hela jävla natten på grund utav er. Släck den jävla lampan. Hon svarar att hon förstår att det inte är hemma men att vi måste respektera varandra. What!? Jag har ju för i helvete fått stått ut med deras skit hela natten. Jag sa åt henne att respektera att vi oxå behöver sova och inte bla behöva väcka er för att du inte vaknar av din egen bebis ens. Hon förstod inte vad jag pratade om. Nej självklart inte för DU SOV JU din jävla #/£¥*$#÷;¥¥%÷*%÷÷^£🖕 hon släckte inte lampan. 

 

Värsta jävla natten I MITT LIV! 

 

Kl 8 på morgonen kommer en ny sköterska in. Hon var trevlig och frågade vad Ruben hade för temp. Ja inte Fan vet jag. Jag har ingen inbyggd temp i mitt finger och ingen har ju vart här för att "hålla koll" på Ruben under natten ändå. Jag hade alltså kunnat åkt hem och kommit tillbaka till kl 8 utan att någon märkt något. Jag hade även kunnat ha koll på rubens temp bättre om jag vart hemma. plus att vi hade fått SOVA! Men se det fick jag INTE. Jag var inte otrevlig mot den nya sköterskan. Jag berättade om min natt. Hon frågade väldigt förvånat om båda vart där under natten. Alltså tjejen och mamman. Ja. Hon sa inget men av hennes ansiktsuttryck att döma så fick man inte ha sällskap i rummen nattetid. 

Ja fy fan. David kom på förmiddagen och väntade på läkaren med oss från kl 9. Kl 13 kom de och gav oss klartecken på att åka hem. Kl 1302 hade jag packat klart och stod utanför hissen. HEJ DÅ! 

 

Jag åkte till apoteket. De hade inte medicinen hemma. Jag bad henne kolla vilket apotek som hade det. Inte i kumla. Inte i hallsberg. Inte i örebro. Inte i karlskoga. Ingen i HELA Örebro LÄN har den medicinen hemma och Ruben skulle ju ha det till kvällen. Jag ringde usö och frågade vad jag skulle göra. De hade brist på det på avdelningen oxå men tjejen jag pratade med skulle kolla med läkaren hur vi skulle lösa det hela och ringa upp mig. Men suck. Jag åkte hem. Eller till bina. Vi skulle hämta Algot. 

 

2 timmar senare ringde jag tillbaks då vi behövde veta eftersom efm gick. De hade kommit fram till att vi skulle få medicin som räckte fram till tisdag av dom. Sedan fick vi beställa för resterande dagar på apoteket. 

 

Tur att Marieberg hade öppet en söndag. David fick åka tillbaks till sjukhuset och hämta medicinen och sedan åka till apoteket och beställa hem. Ja jisses. Vilket jävla dygn. 

 

Over and out!